Linnéa, min Linnéa – Del 7

[Del 7 av 7.]

”Ni är väl syskon?”
”Tvillingar?”
”Jäklar vad ni är lika, är ni säkra på att ni inte är släkt?”

Kommentarerna var många, och det var egentligen inte så konstigt. Vi var väldigt lika. Spenderade varenda ledig sekund med varandra. Två rödtottar med alldeles för mycket energi. Haha, vi måste varit så dryga! Men vi hade så roligt. Varför vi vart vänner? Det undrar jag också. Vi visste vilka varandra var för att den killen jag var tillsammans med då hade varit tillsammans med Linnéa innan mig. När jag sen skulle konfirmera mig så var hon min gruppledare, vi visste ju vilka varandra var redan så vi klickande direkt. Efter det var vi oskiljaktiga. Året är 2012 och det är här vår historia börjar på riktigt.

Du och jag hade några år där vi umgicks konstant, När vi sedan började gymnasiet så umgicks vi inte lika mycket men vi har alltid hittat tillbaka och umgåtts när vi kan. Ni vet hur det är, vi var fortfarande bästa vänner men på ”avstånd”. Vi visste vart vi hade varandra. Vi hördes och sågs när det behövdes.

Vi tog varandra för givet. Vilket jag ångrar i efterhand. Ta aldrig någon för givet, man vet aldrig vad som kan hända. I det här fallet var jag på väg att förlora henne ordentligt. Vi visste inte om hon skulle överleva. Det är det värsta jag har varit med om. Jag har aldrig förlorat någon, och inte varit nära på att göra det heller. Jag är livrädd för döden. Olyckan fick oss att hitta tillbaka, ingenting i världen är viktigare. Det fick mig att stanna upp och ta vara på varje sekund.

Att ha varit din personliga assistent är det bästa valet jag gjort, jag skulle ha ångrat mig om jag inte gjort det. Du har lärt mig så mycket. Dina utvecklingar har gjort mina dagar och gett oss alla hopp om en framtid! Sen har inte alla dagar varit fyllda med glädje, det har varit hårt slit och träning, tårar och tjat om det ena och det andra. Det är svårt att lägga personliga band åt sidan i en sån här situation, men jag ångrar inget. Du behövde mig och jag behövde dig. Det har varit en av de svåraste utmaningarna och jag är så glad att jag klarat av det, hur jobbigt det än har varit så har det inte varit synd om mig.

”Det är inte synd om mig” – ett citat jag levt på de här månaderna, året. Jag har mått så dåligt, krigat mig igenom dagar där jag inte ens ville gå upp ur sängen. Sömnlösa nätter och gråtattacker från ingenstans. Det var inte mig det var synd om, det fick inte vara mig uppmärksamheten skulle ligga på. Linnéa behövde ALL styrka och uppmärksamhet hon kunde få. När jag var hos henne fällde jag knappt en tår, och i så fall oftast av lycka. Jag ville visa henne att det fanns en morgondag som skulle bli så mycket bättre. Att om jag kunde vara stark så då kunde hon också vara det. Att jag var stark för oss båda. Om hon föll skulle jag fånga henne och hjälpa henne upp igen. Jag förstod henne som ingen annan gjorde. Det behövdes inga ord. Du kan luta dig mot mig.

Jag är så glad att jag gjorde det, att jag höll mig stark och gick igenom det här med henne. Jag är stolt över både mig och henne när jag tittar tillbaka. Vi kommer alltid att ha varandra, idag, imorgon och för resten av våra långa lyckliga liv.

7 inlägg om vår historia. 7 år av vänskap. Mycket mer som komma skall.

Men just precis nu, är jag bara tacksam för idag, nuet. Tack för att du läst och tagit del av vår resa.

Kram Isabella

One thought on “Linnéa, min Linnéa – Del 7

  1. Alltså Bella! Redan när du berätta om Linnéa, när vi var hos Barbro, att du bestämt dig för att bli hennes assistent beundrade jag ditt stora hjärta! Med tårarna rinandes på mina kinder har jag nu läst dina 7 inlägg om dig och Linnéa. Tänk om alla hade en sådan vänskap – en sådan vän. Du är fantastisk! Ville bara säga det. Kram Maija (”morbror” – Håkans fru)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *