Linnéa, min Linnéa – Del 7

[Del 7 av 7.]

”Ni är väl syskon?”
”Tvillingar?”
”Jäklar vad ni är lika, är ni säkra på att ni inte är släkt?”

Kommentarerna var många, och det var egentligen inte så konstigt. Vi var väldigt lika. Spenderade varenda ledig sekund med varandra. Två rödtottar med alldeles för mycket energi. Haha, vi måste varit så dryga! Men vi hade så roligt. Varför vi vart vänner? Det undrar jag också. Vi visste vilka varandra var för att den killen jag var tillsammans med då hade varit tillsammans med Linnéa innan mig. När jag sen skulle konfirmera mig så var hon min gruppledare, vi visste ju vilka varandra var redan så vi klickande direkt. Efter det var vi oskiljaktiga. Året är 2012 och det är här vår historia börjar på riktigt.

Du och jag hade några år där vi umgicks konstant, När vi sedan började gymnasiet så umgicks vi inte lika mycket men vi har alltid hittat tillbaka och umgåtts när vi kan. Ni vet hur det är, vi var fortfarande bästa vänner men på ”avstånd”. Vi visste vart vi hade varandra. Vi hördes och sågs när det behövdes.

Vi tog varandra för givet. Vilket jag ångrar i efterhand. Ta aldrig någon för givet, man vet aldrig vad som kan hända. I det här fallet var jag på väg att förlora henne ordentligt. Vi visste inte om hon skulle överleva. Det är det värsta jag har varit med om. Jag har aldrig förlorat någon, och inte varit nära på att göra det heller. Jag är livrädd för döden. Olyckan fick oss att hitta tillbaka, ingenting i världen är viktigare. Det fick mig att stanna upp och ta vara på varje sekund.

Att ha varit din personliga assistent är det bästa valet jag gjort, jag skulle ha ångrat mig om jag inte gjort det. Du har lärt mig så mycket. Dina utvecklingar har gjort mina dagar och gett oss alla hopp om en framtid! Sen har inte alla dagar varit fyllda med glädje, det har varit hårt slit och träning, tårar och tjat om det ena och det andra. Det är svårt att lägga personliga band åt sidan i en sån här situation, men jag ångrar inget. Du behövde mig och jag behövde dig. Det har varit en av de svåraste utmaningarna och jag är så glad att jag klarat av det, hur jobbigt det än har varit så har det inte varit synd om mig.

”Det är inte synd om mig” – ett citat jag levt på de här månaderna, året. Jag har mått så dåligt, krigat mig igenom dagar där jag inte ens ville gå upp ur sängen. Sömnlösa nätter och gråtattacker från ingenstans. Det var inte mig det var synd om, det fick inte vara mig uppmärksamheten skulle ligga på. Linnéa behövde ALL styrka och uppmärksamhet hon kunde få. När jag var hos henne fällde jag knappt en tår, och i så fall oftast av lycka. Jag ville visa henne att det fanns en morgondag som skulle bli så mycket bättre. Att om jag kunde vara stark så då kunde hon också vara det. Att jag var stark för oss båda. Om hon föll skulle jag fånga henne och hjälpa henne upp igen. Jag förstod henne som ingen annan gjorde. Det behövdes inga ord. Du kan luta dig mot mig.

Jag är så glad att jag gjorde det, att jag höll mig stark och gick igenom det här med henne. Jag är stolt över både mig och henne när jag tittar tillbaka. Vi kommer alltid att ha varandra, idag, imorgon och för resten av våra långa lyckliga liv.

7 inlägg om vår historia. 7 år av vänskap. Mycket mer som komma skall.

Men just precis nu, är jag bara tacksam för idag, nuet. Tack för att du läst och tagit del av vår resa.

Kram Isabella

Linnéa, min Linnéa – Del 6

[Del 6 av 7]

Det finns så många jag vill tacka, men det finns inte ord nog. Jag är så tacksam för att Linnéa lever, för att det gick så pass bra som det gjorde.

Tack till personalen i ambulansen den som så snabbt var på plats.
Tack till de skyddsänglar som fanns där.
Tack personalen på Uppsala´s Akademiska sjukhus.
Tack personalen på avdelning 56 i Falun.

Tack för att ni gav Linnéa den vård hon fick, tack för att ni räddade henne, för att ni orkade och för de jobb ni gör. Inte bara med Linnéa, utan för alla liv ni räddat och för alla ni kommer rädda. Ni är GULD. Tack!

Tack Morgon och Carina. För att ni gav mig den finaste vännen i världen. För att ni klarat er igenom det här, för att ni hållit er starka. För att ni genom allt kaos orkade hålla mig uppdaterad. För att ni orkar. För att ni finns där för Linnéa. Tack för att ni litade på mig. Tack för att ni trodde på mig. Tack!

Tack till alla er som är personliga assistenter och för er som kommer bli det. Tack för att ni gör det jobb ni gör. Det finns inget jobb som jag har sån respekt för! Tack för att ni sliter, för att ni orkar, och för att ni valt att hjälpa en annan människa. Tack för att ni valt det yrke ni gjort, för att ni ger en annan människa chansen till ett bättre liv! Tack!

Tack till mina kollegor hos Linnea, Tack för att ni valde att jobba med Linnéa. Tack för att ni orkar, för att ni står ut i både med och motgångar. Tack för allt ni lärt henne, och för allt hon kommer lära sig. Tack för att ni hjälper henne i vardagen. Tack för att ni har förståelse, för att ni hjälpte mig att vara stark. Tack för att ni finns. Tack!

Tack mamma för att du finns där, för att du ser mig. För att du förstår mig utan att jag behöver använda ord. För att du stöttar mig i allt. Tack för att du fångar mig när jag faller. För att du låter mig vara mig själv. Tack för att just du är min mamma, jag vet inte vad jag hade gjort utan dig. Tack!

Tack till mig själv, för att du varit så stark. Tack för att du inte gett upp, för att du orkar. Tack Bella för att du väljer andra före dig själv. Tack!

Tack Simon, för att du orkar med mig. För att du stöttar mig i allt. Tack för att du förstår mig. För att du är du. Tack!

Tack Linnéa. För att du tagit dig igenom det här, både psykiskt och fysiskt. Tack för att du valde mig, tack för att jag får vara din vän. Tack för vår resa tillsammans. Tack för att du får mig att skratta. Tack för att du valde att leva. Tack för att du aldrig ger upp. Tack för att du är min bästa vän. Tack för att du är du! Tack livet. Tack!

Tack!

Linnéa, min Linnéa – Del 5

[Del 5 av 7]

12 Augusti – Du får din peruk! Jag, Sandra Dahlberg och Sandra Leijon startade en insamling åt dig så att du skulle få en riktigt fin peruk, så lik ditt gamla hår som möjligt. Du var så glad den här dagen, så nöjd!! Du ville aldrig ta av den.

   

Nu är håret väldigt långt ändå, du har slutat använda peruken. du har till och med färgat håret och satt i löshår. Du är så nöjd! Och så fin!

Du använder i princip hela kroppen, din högerarm och högerben använder du utan problem. Du kan lyfta både vänster arm och ben. Du kan göra dig förstådd med ord och meningar. Du behöver inte nackstöd. Du gör ansiktsuttryck. Du äter. Du dricker.  Du lever! Ingenting stoppar dig. Du gör framsteg VARJE DAG! Du har börjat träna gå. Med hjälp kan du gå i trappor. Du kan ställa dig upp med stöd. Ja, du kan allt bara du vill. Du har hela livet framför dig och jag ser så mycket fram att se dig utvecklas ännu mer.

Det är så svårt att få ner vår historia i text, det finns så mycket jag vill berätta. Så många små saker som betytt hela världen för mig. När du sa mitt namn första gången. Dina första ord över huvud taget. När du åkte raggarbil första gången efter olyckan. När vi badade!  Dina första steg, ditt första skratt. Jag vill visa er allt, berätta om varenda känsla och händelse. Men det är svårt, det är så mycket! Det viktigaste är vart du är idag, Jag är så stolt över dig hjärtat. Så, så stolt.

Linnéa, min Linnéa – Del 4

[Del 4 av 7]

Du hatar avdelningen, inte för att du inte gillar personalen eller så, tvärt om, du älskar dom! Men du vill såklart hem, du vill slippa alla rutiner och att vara ”instängd” Vi tog många promenader men det var såklart inte det du menade med att få vara mer ”fri” och ”hemma”.

Ganska snart får du en lägenhet, en trea som du kommer få bo själv i! Med assistent, du ska få komma hem! Du får välja tapeter i lägenheten och jag vet inte hur många gånger du ändrade dig innan du var nöjd! Men det blev jättefint!

3 Maj – De börjar leta efter assistenter åt dig.
11 Maj – Jag säger upp mig för att kunna jobba som din assistent på heltid.
26 Maj- Jag har utbildning på avdelningen. Du har fått tillbaka skallbenen och du ler stort för första gången! Vi fick i alla fall med ett litet leende på bild.

15 Juni – Du får flytta hem! Äntligen!

Många promenader i solen, du är en helt annan människa än den du var på avdelningen. Du ler och gör så stora framsteg! Redan första dagen hemma börjar du skratta! Och sen rullar det bara på. Vi firar midsommar tillsammans!

Min fina Linnéa.

 

Linnéa, min Linnéa – Del 3

[Del 3 av 7]

14 Februari – Vi firar alla hjärtans dag med tårta.

Jag, din mamma och pappa och du firar alla hjärtans dag! Jag har köpt med mig tårta från jobbet och avdelningen bjöd på saft. Du får i dig en liten bit av tårtan, det är fortfarande svårt att äta, men du försöker och du gör det så bra!

8 Mars- Jag älskar dig, DSM.

Jag spenderar många dagar hos dig, oftast dök jag bara upp, ibland visste du att jag skulle komma. Men du blev alltid lika glad, och det gjorde mig såklart mig glad! Du fortsatte kommunicera med alfabetet, att peka, tummen upp och tummen ner. Inte ett ord. Jag kunde tycka att det var ganska jobbigt ibland, visst jag gillar att prata, men jag hatade att aldrig få något riktigt svar. Den här dagen tog jag fram papper och penna, Jag skrev ”Jag älskar dig”. Jag gav dig pennan och bad dig skriva vad som helst, du kladdade lite på pappret, strök under något du hade skrivit och tillslut såg jag ju, Du hade svarat.
”DSM” – alltså detsamma i förkortning. Jag blev så lycklig och lite full i skratt, du kom inte ihåg mycket från innan olyckan, men förkortningarna satt kvar! Jag älskar dig Linnéa.

 De följande månaderna rullar på ganska bra, du gör små framsteg varje dag. Vissa dagar kunde du vara jättebra på att äta, medans du andra dagen kunde vara lite sämre på det men bättre på att röra armen till exempel. Hjärnan är så häftig och om det är något jag lärt mig på den här resan är att kroppen är så JÄKLA COOL. Det är så häftigt hur den fungerar och återhämtar sig, och gör mirakel!

Linnéa, min Linnéa – Del 2

[Del 2 av 7]

Det är nu det börjar hända grejer. 6 Februari, det är min födelsedag! Jag spenderar hela den helgen i Stockholm, men så fort jag var hemma igen så åkte jag för att hälsa på dig. Jag var hos dig så ofta jag kunde, och jag mådde så dåligt dom dagar jag faktiskt inte hann.

Ibland satt vi i ”uterummet” och bara pratade, eller jag pratade och du fick mest lyssna på allt tråkigt jag berättade. Ibland låg vi i sängen och lyssnade på musik. Jag brukade läsa upp vad folk skrivit till dig på facebook. Vi snackade  killar. Jag försökte måla dina naglar. Vi gick igenom gamla och nya bilder på instagram. Jag ville få dig att skratta, eller ens göra en min. Jag är jättedålig på att dansa. Jag är så STEL och har egentligen ingen taktkänsla – men jag visste att du älskar det. Så en gång körde jag igång våra favorit låtar och stod och dansade tills jag nästan föll ihop. Du rörde inte en min då, men nu i efterhand skrattar vi åt det, tillsammans!

Jag försökte med allt. Du kommunicerade med hjälp av tummen upp och tummen ner, ibland pekade du svagt på ett alfabet du hade framför dig. Men allting berodde på dagsformen. Det var oftast ganska otydligt, men du försökte, och jag med.

Åter till februari, den här månaden händer det jätte mycket! Och jag såg det som min födelsedags present, den bästa presenten jag fått genom åren tror jag. Jag åker till dig den 11 Februari, du ligger i sängen och jag pratar med dig som vanligt. Ingenting är nytt. Du hade fått en hjälm för att skydda hjärnan. I krocken så skadades båda skallbenen och de fick lov att operera bort båda för att ”lätta på trycket” – vilket betydde att det inte fanns något skydd in till hjärnan, bara hud. Jag står där vi sängen, jag ser hjälmen och säger

”Vad bra att du har fått hjälmen nu, vad fin den var!”

Och vad som händer sen fick mig att gråta av lycka.  Du tar upp din arm, sträcker dig mot hjälmen som hänger bakom dig, tar tag i den och ger den till mig. Det här var så stort. Du kunde röra armen, och du hörde mig. Du förstod faktiskt vad jag sa! Jag grät, jag grät så mycket – av ren lycka! Jag visste att du var kvar där inne, men att få ett bevis på det var som att ett stort hål fylldes i mig. Du var på väg tillbaka!

Du hatade för övrigt hjälmen, du slet alltid av den direkt…

 

Linnéa, min Linnéa – Del 1

[Det är otroligt svårt att faktiskt få ut alla känslor och händelser i ord. Det är svårt att minnas tillbaka då man gärna stängde av och blockerade bort det som var mest jobbigt. Linnéa har godkänt inläggen. Framöver kommer du få ta del av vår historia. 7 inlägg som handlar om oss. Jag och Linnéa, men mest Linnéa såklart!]

[Del 1 av 7]

Den 4 December 2016 förändrades mitt, och många andras liv. Men det var framför allt ett liv som förstördes, förändrades…var på väg att förloras. Min bästa väns.

4 december – olyckan sker
5 December- beskedet når mig
”Vad är det som har hänt? Är ni okej? Är Linnéa okej? Vad är det som händer?”
”Nej tyvärr inte. Dom opererar Linnéa för andra gången idag i hjärnan. Det är kritiskt.”
6 December – ”Stabil men djupt medvetslös”
12 December – ”Hon ligger i respirator, hela huvudet i bandage, stora svällda ögonlock med massa olika färger. Personalen vill att man berättar detta så man inte får en chock.”
13 December- jag får äntligen träffa dig.

Uppsala som jag vanligtvis älskar och känner mig hemma i, var den här dagen kall och mörk. Det var inte alls samma känsla. Ingenting var som det skulle. Jag och Mamma är snart vid sjukhuset. Jag är inte nervös, inte rädd, jag känner faktiskt inte så mycket. Jag är mest tom. Men det är inte synd om mig. Vi möter upp din mamma i lobbyn, hon leder oss till din avdelning. Hon förbereder oss ännu en gång på vad som komma skall.  Vi går in och där är du. Knappt igenkännbar. Ditt huvud är inlindad i bandage, sladdar och maskiner överallt. Dina ögon är så uppsvällda. Vi sitter där ett tag, pratar, håller din hand, försöker skicka över all vår styrka. För att du ska vakna. Du är så vacker, du ser fridfull ut, som att du inte vet vad som har hänt, att du inte bryr dig. Du är obehagligt lugn. Jag undrar vad du tänker på, om du hör oss. Om du vet att vi gråter, inte av sorg utan av lycka. Lycka över att du lever, lycka över att få träffa dig. Lycka över att du finns.

15 December- ”Lite mera vaken och ligger och tittar. Nu är hon på väg till Falun.”
18 December – ”Nu tränar hon och andas helt själv emellanåt.”
24 December – ”Linnéas feber har stigit nu under natten” – God jul!
25 December – ”Febern är värre idag.”
30 December – ”Febern är lika illa och respiratorn är tillbaka igen.”
31 December- Gott nytt år.
2 Januari- ”Febern går äntligen ner.  Hon andas äntligen själv igen!”
4 Januari- ”Hon är inte vaken, bara tittar”
5 Januari – Du får flytta till Rehab.
10 Januari- Vi får äntligen ses igen!

_

Du är äntligen hemma i Falun igen, vi skulle ha setts dagen du kom hem, men du fick ganska snabbt feber och hade svårt att landa i din nya omgivning. Jag och din mamma hade daglig kontakt för att få uppdatering om hur det gick för dig. Det var svårt att förklara för andra hur du kunde ha öppna ögon och titta runt, men inte vara vaken. För du kunde ligga och titta, men det var som att du ändå inte såg. Du lyssnade inte efter ljud eller rörelse. Du bara var. Vi visste att du var där ändå. Man gjorde tester, ”Kan du röra tummen”, ”Kan du klämma åt min hand”- det kunde ta tid, men tillslut kunde du tex. röra lite på tummen. Det var framsteg! Vissa dagar var det svårare för dig än andra. Ibland kunde vi sitta och prata, du var vaken men helt plötsligt blev det för mycket och du somnade. Mer än ofta faktiskt, jag undrar om det var jag som var tråkig?