Är han här?

Min förlossningsberättelse, del 3.

Jag hade en bild i huvudet om hur min förlossning skulle gå till, inte själva ”födandet” utan mer vägen dit. Jag såg framför mig hur jag och Simon skulle spela spel, lyssna på musik, gå runt i korridorerna, sitta på en pilatesboll och att få massage. Jag såg framför mig hur vi skulle spendera timmar i vårt rum och att vi skulle var rastlösa. Men min förlossning blev helt annorlunda! Vi hann med att bada, utöver det låg jag bara i sängen. Vi parkerade bilen precis utanför förlossningen och tänkte att vi bara skulle bli inskrivna så fick Simon hämta väskorna och flytta bilen efter det. Men så blev det aldrig, väskorna hämtade vi någon timme efter att Theodor var född. Ja, ni förstår ju. Det blev helt enkelt inte som jag föreställt mig, men jag är inte ledsen över det. Tvärt om, jag är SÅ nöjd över min förlossning.

13:07 Äntligen, Jag får krysta! Dom hemska värkarna är över och helt plötsligt är det någon annan typ av känsla i kroppen. För första gången på flera timmar så känner jag att jag har kontroll, jag förstår direkt hur jag ska göra och hur jag ska hantera de signaler som min kropp ger mig. Jag får en sån SELF BOOST! Jag känner att jag kan det här, jag är grym ju! Jag fick helt ny energi och det kändes inte alls jobbigt längre. Jag kunde helt plötsligt andas och slappna av mellan värkarna. Kanske var det Epiduralen som hjälpte till också.

Jag krystar i 38 minuter. Vilket såklart känns som 5 minuter. Jag vet att jag i början stod på knä och lutade mig mot ryggstödet på sängen men i slutet låg jag på sidan. Det var en liten kant kvar som gjorde att han inte kom ut, och en barnmorska fick hjälpa till att hålla bort kanten. Annars så flöt allting på väldigt bra. Dom hade tidigare kommit och pratat med mig om hur själva krystande skulle gå till och vad som skulle hända. Min barnmorska hade förklarat att det mot slutet kunde ”brännas” lite när hans huvud var på väg ut. Så när det började brännas och jag kände att han snart var ute så ville jag bara få ut honom. Jag tog i det sista jag hade och krystade på ordentligt.

13:45 Helt plötsligt, så är det något som liksom, glider ur mig. Jag fattar direkt att han är ute, men jag blir så chockad! Jag trodde det var flera krystningar kvar innan han skulle vara ute. Jag bara gapar och kollar med stora ögon på Simon. Är han här?

Och det är då jag hör honom, jag visste inte att gråt kunde vara något vackert. Men hans ljud var det finaste jag hört. Han är verkligen här nu, vår son. De lägger honom på mitt bröst och jag har så svårt att förstå. Jag var så chockad. Det är den lyckligaste stunden i mitt liv, när jag för första gången får se mitt barn. Kärleken är enorm. Jag är mållös.

Jag som varit ”nervös” för att krysta ut moderkakan blev förvånad över hur lätt det var, jag hade trott att det skulle vara tuffare och göra ont. Men de bad mig krysta en gång och så drog dom ut den, hur enkelt som helst? Det var ingenting att oroa sig för. Theodor mådde jättebra och det gjorde vi med. Jag fick sy 2 stygn på ett ”skrapsår” som barnmorskan kallade det. Hon hade inte behövt sytt men ville vara säker på att det läkte ihop fint. Dom sprayade med en bedövning spray som sved i några sekunder, men den gjorde också att jag inte kände någonting när de sydde.

Vi är kvar på förlossningen till klockan 8. Dom ville inte släppa iväg oss förrns jag hade kissat. Men under förlossningen hade jag inte kunnat dricka något så jag var helt enkelt inte kissnödig. Vi tog det lugnt och bara myste på rummet, käkade mackor och försökte få Theodor att ta bröstet. Han hade ett jättebra grep men var inte intresserad av att suga. Jag fick duscha innan vi skulle vidare till patienthotellet, herregud vad skönt det var! Jag kunde tillslut kissa och vi kunde skrivas ut.

Allting gick så otroligt bra, vi mådde bra, alla tre. Vi åkte hem ett dygn efter att han föddes. Förlossningen var helt perfekt!

Vi gjorde det, jag klarade det. Kroppen är fantastisk och jag är så stolt över mig själv!

Överdos av lustgas

Min förlossningsberättelse, del 2.

07:44 Läggs vi in på förlossningen. Jag är öppen 4 cm och har 4-5 värkar/10 minut. Jag blir så nöjd när jag hör att jag är öppen 4 cm, lite stolt över att jag klarat mig så länge hemma. Jag klappar mig själv på axeln helt enkelt. Min rädsla över att vi skulle bli hemskickade försvann så fort vi kom in på rummet. De var så otroligt mottagande och trevliga, jag kände mig aldrig ovälkommen, tvärt om!

Jag fortsätter ha täta och starka värkar, personalen är otroligt bra och hjälper mig igenom dem. De fick mig att slappna av och andas så normalt som möjligt. För det var mitt sätt att ta emot värkarna på, jag spände mig. Jag hittade liksom inget annat sätt, jag gjorde det utan att tänka. Just den hjälpen var GULD värd. Det kunde räcka med att dom la en hand på mitt spända ben så slappnade jag av, eller satte ett finger på min panna så släppte den där rynkan som jag envisades med att hela tiden skapa. Det hjälpte mig jättemycket!

08:45 Jag får lustgas och de bedömer att jag är i etablerat förlossningsarbete. Strax där efter så bestämmer vi oss för att testa bada. Det var en sak jag verkligen ville göra på förlossningen, att bada! Dock är ju inte badet som de man har hemma. För det första så sitter man upp, och sen så måste vattnet tappas upp när du redan sitter där i. Så det tar ju lite tid, och det är lite jobbigt att vänta på att vattnet ska stiga. Men det får ju tiden att gå och det är skönt när vattnet väl kommer upp i nivå.

Vi lyckades till och med ha ut allt vatten en gång, precis när badet var klart… Haha. Så det var bara att börja om. Jag vet inte hur länge jag sitter i badet. Vi ökar på lustgasen, men värkarna blir svårare och svårare att ta. Jag väljer att gå upp ur badet och försöka ta värkarna i sängen istället. Det har nu gått två timmar sedan första kontrollen, och nu är jag 6 cm öppen. Det kändes som att det gått 20 minuter sen dom kollade sist, min tidsuppfattning det här dygnet är som sagt helt borta. Jag sitter och läser min journal för att få någon ordning på allt.

11:00 Så bestämmer vi oss för att testa TNS, vilket inte alls funkade för mig. Jag testade i 2 eller 3 värkar men upplevde att smärtan bara blev värre.

Vi hade en barnmorskestudent som tog hand om mig, hon var verkligen i rummet under HELA förlossningen. Det var jätteskönt, och tryggt! Jag har förstått i efterhand att det inte tillhör vanligheterna, att man har någon i rummet hela tiden. Det är dock 1 gång som hon lämnar rummet, för att lämna TNS maskinen – och såklart, så är det då mitt vatten går!

Jag hinner precis säga till Simon att jag vill ha epidural, och direkt där efter så går alltså mitt vatten. Det var så konstigt, det knäppte liksom till inombords, och sen forsade det bara ut.

”Oh! Jag tror mitt vatten gick nu, eller så kissade jag på mig!!”

11:50 10 cm öppen. Jag får epidural. Vid det här laget har jag jätte, jätte ont. Som jag nämnde tidigare så var Simon väldigt lugn genom hela förlossningen, men han har sagt att det här var den enda gången som han tyckte att det var lite jobbigt. Jag tog värk efter värk, det tog liksom aldrig slut. Masken med lustgas lämnade aldrig ansiktet. Samtidigt var jag väldigt nervös för att ta epidural också. Allt ledde helt enkelt till att jag tog en liten ”överdos” av lustgas.

Det här är en så konstig händelse. Jag har svimmat några gånger, så jag visste precis vad som hände. Men jag tror att jag någonstans tänkte att ”Fan vad skönt att få vila lite, eller att inte vara medveten när nålen ska in i ryggen”. Allting blev vitt men jag hörde hela tiden vad alla sa, och jag blir helt plötsligt lite rädd för att svimma. Tänk om det blir fel med bedövningen, eller farligt för Theodor! Så jag bestämmer mig för att berätta att jag håller på att svimma, vilket jag också gör!

”Jag håller på att svimma, jag håller på att svimma! Jag har svimmat!!”

Men ingen lyssnar på mig, haha. Det var helt enkelt inte så viktigt som jag trodde. Jag svimmade bara av i en sekund och läkaren svarar mig bara med att ”Nu tog du lite mycket lustgas där, du måste ta bort masken när värken är slut”. Och det var ju det som började allt, värkarna tog ju aldrig slut! Nu är i alla fall epidural satt och även om smärtan inte försvinner så kan jag hantera den mycket bättre! Precis innan han skulle sätta in bedövningen så kände jag att kroppen ville krysta, och jag förstår att det inte är så långt kvar nu!

12:50 Tvingar dom mig att försöka gå upp och kissa. Vilket inte går och jag urintappas. Jag vill verkligen krysta nu. Känslan av att jag ska skita ner mig har förföljt mig sen precis innan epiduralen. Vilket jag försökte berätta också, mest för att dom skulle förstå att jag vill krysta! Jag och Simon har pratat om just det i efterhand, personalen var väldigt bra på att lyssna, men också på att ignorera! Det var ju inte dags att krysta än, och genom att ”ignorera” mig så slutade jag att tänka på det, eller jag försökte i alla fall. Det låter så fel att skriva att dom ignorerade mig, det är nog inte rätt ord. Men dom valde helt enkelt att prioritera annat än att jag skulle ”skita på mig”.

Men det är inte långt kvar nu, jag är så redo! Redo att föda vår son.

Mitt i värkarna

Min förlossningsberättelse, del 1.

”Är det inte ganska fascinerande ändå? Hur man kan ligga och tycka så synd om sig själv trots att man är väl medveten om de val man gjort. Jag vill ha barn, jag vill föda fram min son. Det finns ingen som sagt att det kommer vara lätt, tvärt om. Man berättar gärna om hur smärtsamt det är, men trots det väljer vi ändå att det är värt det.

För det är ju det. Så jävla värt det. Jag har haft värkar sen klockan 01:00 inatt, alltså 4 h. Jag tar dom bäst när jag ligger ner, på sidan. De är regelbundna men inte så täta, just nu är det ungefär 5-6 minuter mellan värkarna.

Dom gör ont, det gör dom. Men de är uthärdliga. Jag kan andas mig igenom dem oc”

Ja, längre kom jag inte. I mitt desperata behov av att distrahera mig själv från smärtan, så på började jag ett inlägg där mitt i värkarna. För det var verkligen, mitt. i. värkarna. Men, jag kanske ska ta det från början…

01:00 – den 4 Januari vaknar jag av mensvärk. Jag ligger kvar i sängen och märker att det efter ett tag kommer en till. Fortfarande inte helt övertygad om att det är värkar, jag har ju haft falskt alarm förut. Men visst var det värkar, början på resan till vår son- Äntligen! De höll i sig i 1 minut och kom med 7-8 minuter mellanrum. Jag låg kvar i sängen och andades igenom dom. Det gick fort från ”lite mild mensvärk” till kraftig och jag bestämde mig för att försöka ställa mig upp, röra på mig och gå runt lite här hemma. Men då blev allt värre. Det gjorde så ont. Ingenting funkade.

När jag stod upp så förändrades värkarna. De blev korta och många! 30 sekunder-1 minut långa och kom med 1-3 minuters mellanrum. Jag bestämde mig för att ringa förlossningen, jag blev såklart orolig när de var så kort mellan värkarna. Plus att jag i flera dagar googlat på hemmaförlossningar för att jag inbillat mig att vi inte skulle hinna in.

02:32 – Ringer jag förlossningen och berättar om läget. Hon lugnar mig med att värkarna gärna ska hålla i sig längre, och undrar sen hur vi vill göra. Jag bestämmer mig för att vara hemma ett tag till. Hon rekommenderar ett varmt bad eller vetekudde och är väldigt tydlig med att vi är välkomna in om vi ändrar oss.

Under den här tiden så har Simon gjort klart det sista och förberett för att vi ska kunna komma iväg så smidigt som möjligt när vi väl ska åka. Efter att ha pratat med förlossningen så säger jag åt honom att försöka somna om, men ber honom tappa upp ett bad åt mig först. Vilket han såklart gör. Jag kryper ner i badet och han lägger sig för att sova en stund till. Jag tror att jag ligger i badet i ungefär 1 timme, värkarna kommer tätare och jag försöker hitta ett sätt att ”ta emot” dom på. Att ligga på sidan funkade bäst för mig. I badet laddade jag ner ett spel som jag visste att jag kunde spela utan att behöva tänka eller engagera mig. 2048 – räddaren i nöden! Jag spelade mig igenom värkarna helt enkelt.

Som ni förstår var ju vattnet in så varmt efter 1 timme och jag bestämde mig för att ta mig ner till soffan. Här börjar allting bli lite luddigt, tidsuppfattningen den här dagen är som bortblåst. Allting handlade hela tiden om att ta en värk i taget. Jag vet att jag hade väldigt ont när jag låg i soffan, det var nu jag på började mitt inlägg. Klockan är alltså runt 4, jag försöker skriva inlägget, spela spel och bläddra genom telefonen. Och samtidigt ta tid på värkarna såklart. Jag försökte som sagt distrahera mig själv så mycket som möjligt.

Katterna var med mig hela tiden. Förmodligen deras bästa natt någonsin, när dom hade vaket sällskap hela tiden. Jag fick en varm vetekudde som jag hade över magen. Min smärta satt bara fram, på samma ställe där jag får mensvärk. I ljumskarna/äggstockarna och strålade ner mot benen (och mellan). Det gör så ont nu, jag springer upp från soffan och hinner precis till toan innan jag spyr av smärta. Det är svårare att andas igenom smärtan och dom kommer väldigt tätt. Nu är det cirka 3-4 minuter mellan värkarna, och dom är minst 1 minut långa. Jag ber Simon ringa förlossningen igen, jag tror att det är dags att åka in.

06:35 – Simon ringer och berättar att vi vill börja röra oss mot Falun. Dom berättar att vi är välkomna och vi börjar förbereda oss för att åka. 45 minuter senare kommer vi äntligen iväg. Simon fick hjälpa mig att klä på mig, fick springa och spy en gång till och samtidigt ta värkar var 4e minut, det tog helt enkelt lite längre tid än vanligt.

Simon var irriterande lugn, vilket fortsatte genom hela förlossningen. Jag hade förväntat mig en helt annan reaktion, men är väldigt tacksam över det lugn han spred runt sig. Han var fantastisk under hela förlossningen, jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Kroppens utveckling

 Mer eller mindre bra bilder på magen under hela graviditeten. Jag hade som tanke att ta så lika bilder som möjligt varje månad/vecka – ja ni ser ju hur det gick… haha. Det finns i alla fall några bilder vilket jag är glad för! Det är lite kul att se utvecklingen!


25 april (vecka 5, 4+0), 4 maj (vecka 6, 5+2), 26 maj (vecka 9, 8+3)

4 Juli (vecka 10, 9+5), 21 Juli (vecka 13, 12+1), 26 Juli (vecka 13, 12+6)

6 Aug. (vecka 19, 18+5), 29 Aug. (vecka 23, 22+0), 5 sep. (vecka 24, 23+0)

9 sep. (vecka 24, 23+4), 12 sep. (vecka, 25, 24+0), 12 sep. (vecka 25, 24+0)
  26 sep. (vecka 27, 26+0), 4 okt. (vecka 28, 27+1), 10 Okt. (vecka 29, 28+0)
    30 Okt. (vecka 31, 30+6), 21 Nov. (vecka 35, 34+0), 20 Dec. (vecka 39, 38+1)
 22 Dec. (vecka 39, 38+3), 26 Dec. (vecka 40, 39+0)31 Dec. (vecka 40, 39+5)

Åh ”lilla magen”. Det är så coolt hur kroppen förändras, det tar nio månader för magen att växa, och på en sekund så är den ”borta”. Jag har tagit bilder på kroppen nu efter förlossningen också, jag tycker det är så häftigt att se. Kroppen är så fantastisk!


2 Augusti (vecka 19, 18+0) och 3 Januari (vecka 41, 40+3)

Första och sista bilden på magen när jag låg ner. Tänk att det var han som låg där inne, lilla Theodor!

dag 281 av 280

Ingen bebis idag heller, i alla fall inte än. Lite ”mensvärk” till och från och lite allmänt ont i magen. Men inget som egentligen skiljer sig från någon annan dag. Simon har varit ledig idag också, vi har därför handlat inför veckan och dubbelkollat så allt finns i BB-väskan. Utöver det har vi bara tagit det lugnt, eller i alla fall jag. Simon har städat och lite så medans jag vilat på soffan större delen av dagen.

Det är så overkligt nu, ännu en gång tänker jag tjata om hur konstigt det är att bara gå och vänta. Men herregud vad jag längtar! Min lilla prins. Har ätit en ananas ikväll i hopp om att det ska sätta igång något. Önsketänkande – såklart! Jag har dock inte bråttom, han kommer när han kommer.

Nu är maten snart klar och jag ska hjälpa till med dukningen. Jag ville bara ”titta in” och berätta att han inte kommit än. Vi håller dock tummarna att det blir snart, vill så gärna träffa honom NUNUNU! ♥

5 saker…

5 saker jag kommer sakna med graviditeten:

  • Det lilla extra bordet ovanpå magen där man kan ställa saker, som kaffemuggar och tallrikar eller bara använda som stöd.
  • Att känna Theodors rörelser, jag blir lika fascinerad varje gång.
  • Att ha honom för mig själv, trygg inne i min mage.
  • Att känna mig vacker. Jag har alltid tyckt att gravidkroppar är så otroligt vackra, och det har jag även tyckt om min egna. Jag har känt mig vacker.
  • Komplimanger! Vare sig man vill eller inte så bidrar en synlig gravidmage till massvis med kommentarer och uppmärksamhet. Jag har blivit så imponerad över hur människor jag aldrig mött förut kommit fram och gett mig komplimanger. Både på gott och ont. Men jag har mestadels uppskattat det!

5 saker jag kommer uppskatta mer efter graviditeten:

  • Att kunna sätta på strumpor/skor utan problem.
  • Att kunna sova normalt eller ligga bekvämt en längre stund.
  • Att kunna andas och sitta ner utan att ha ont i revbenen.
  • Att bli kramad och att kunna kramas ordentligt!
  • Min kropp.

5 saker jag inte kommer sakna med graviditeten:

  • Att vara sådär jättetrött.
  • Att erkänna att man faktiskt inte orkar.
  • När människor tar sig friheten att kommentera andras kroppar. Jag vet att det här säger emot min lista med saker jag kommer sakna, men det finns skillnader. Jag har alltid uppskattat uppmärksamhet och komplimanger. Men under graviditeten har jag lärt mig att förstå vad andra tagit så illa vid sig av. Jag tänker att det får bli ett annat inlägg.
  • Rädslan. För att något ska gå fel, för att man inte gör rätt, för förlossningen, för framtiden. Rädslan för att misslyckas.
  • Att känna mig som ett kylskåp.

”rädd”

Jag vet inte om rädd är rätt ord. Men någonting åt det hållet. Vi har gått och väntat på att det ska bli ett nytt år, och imorgon är vi där. Imorgon är sista dagen på det här året, och dagen efter är han beräknad.

När vi fick veta att han var beräknad till 1 Januari 2019 så var vi båda överens om att han ”måste hålla sig inne tills efter tolvslaget”. Men ju närmare BF vi kommit desto mer längtar vi, skulle han komma idag skulle det inte göra något alls. Så länge han mår bra får han komma när han vill!

Efter julafton så blev det helt plötsligt ”verkligt”. Han kan komma när som helst nu. Jag går ju bara och väntar på ett tecken. Någonting som tyder på att förlossningen ska sättas igång. Det är så svårt att sätta ord på det, jag är inte rädd – för jag längtar ju!? Att förlossningen sätter igång betyder ju att vi snart får träffa honom. Men det innebär också väldigt mycket mer, känslor och smärtor jag aldrig känt förut. Att överlämna sig själv i någon annans händer, att inte ha kontroll. En ovisshet som skrämmer mig.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, det är bara väldigt konstigt att gå runt och vänta på att få ont. Kroppen är så jävla häftig!

Frågor om graviditeten

Hur gamla är ni, du och din partner?
– Jag är 21 och Simon är 24 år.

Hur fick du beskedet att du var gravid?
– Mensen var bara en dag sen men någonting kändes ”konstigt” i kroppen. Jag tog ett grav. test den 24 April som visade positivt. Jag hade faktiskt tagit ett test en vecka tidigare som då visat negativt, det var helt enkelt för tidigt för att kunna se. Men jag kände som sagt att det var något, tur ibland att man litar på magkänslan.


Vilken vecka var du i då?
– Jag var i vecka 4 (3+6). Vi blev dock framflyttade i v. 13 och hamnade då i v. 12. Så När jag blev gravid trodde jag att jag var i vecka 5. (Då med BF 27 December)

Hur reagerade du när grav.testet var positivt?
– Lycka, lycka, lycka! Jag blev så glad, satt och grät inne på toan i vad som känns som en evighet.

Hur berättade du för din partner att du var gravid?
– Jag hade så många idéer i huvudet, vi hade ju väntat på den här dagen. Men när det väl hände så fick jag hjärnsläpp och förstod att jag inte kunde hålla det för mig själv. Dagen vi fick reda på det så hade vi jobbat hela dagen båda två, jag hade jobbat över 4 timmar och var helt slut. Jag kom hem först, tog testet och ringde Simon så fort jag lugnat mig. Han hade 20 minuter kvar innan han skulle vara hemma. Jag sa att jag skulle åka och köpa mat, hans favorit – smörgåstårta!

Jag gjorde i ordning ett kuvert som jag skrev ”Till mannen i mitt liv” på, och inuti la jag en lapp där jag skrev ”Vill du leva resten av ditt liv med mig… med oss?” och under texten var det positiva grav.testet fast tejpat. Jag la kuvertet på soffbordet och skyndade mig till affären. Där köpte jag ett till grav. test och smörgåstårta. Skyndade mig hem och skulle duka upp allting fint och hade tänkt att jag skulle filma när han fick öppna brevet. När jag parkerar bilen så kollar jag flera gånger efter Simons bil, men jag hade hunnit först (trodde jag…).

Så jag springer upp för trapporna, slänger av mig skorna i hallen och då hör jag hur någon ropar ”Hallå”. Han hade hunnit före i alla fall. Jag skyndar mig in i vardagsrummet i hopp om att han inte sett brevet än. Men när jag kommer till dörröppningen så ser jag hur han tar upp lappen och börjar läsa. Där står jag, men alla ytterkläder på, en smörgåstårta i ena handen och en påse i den andra. Helt förstelnad. Han läser på lappen, kollar på mig, och är helt tyst. Det känns som vi stirrade på varandra i flera timmar, men det var bara någon sekund. Jag minns att han sa ”Är det sant?”. Och jag svarade ”Ja, eller jag tror det” och samtidigt gick mot honom, och så kramades vi. Länge! Jag kommer ihåg att Simon blev så chockad att han inte sa någonting, så jag fick lov att fråga om han var glad. Men det var han ju såklart, han var bara mållös. Det var så mycket på samma gång, vi var så glada men allting var så nytt. Vi tog det andra testet ganska snabbt efter att han fått veta. Vi var så nervösa, tänk om det första testet visat fel? Men det visade såklart positivt och vi vågade slappna av lite, vi skulle ju bli föräldrar!

Var det planerat?
– Vi hade pratat om barn länge, men sagt att vi skulle försöka bli gravida i slutet av sommaren. Det gick helt enkelt lite fortare än planerat. Men att bli gravida i år fanns med i tankarna.

Hur lång tid tog det för dig att bli gravid?
– Vi visste att dagen vi hade samlag på var en ”röd dag” (Jag använde mig av natural cycles) men valde att ta risken. ”Vem lyckas på första försöket?” Tydligen vi!

Var du orolig för missfall?
-Hela tiden, speciellt i början. Det tog några veckor innan man verkligen slappnade av och inte tänkte på riskerna.

Vem i er närhet fick veta nyheten först?
– Min lillasyster fick veta först. Jag åkte utomlands med hela min familj+hela pappas sida, jag och min syster delade rum. I mitten av veckan berättade jag, mest för att jag inte kunde hålla mig längre, men också för att jag behövde hjälp att ”dölja” det.

Hur gick ni ut med det officiellt?
-Vi la upp en bild på instagram där vi berättade nyheten!

Hur reagerade din familj och dina vänner när du berättade att du var gravid?
-Alla har blivit jätteglada, vi har bara blivit bemötta med glädje och kärlek. Vissa har varit mer chockade än andra, medans vissa hade gått och väntat på det.

Känner du dig redo att bli mamma?
– Så redo som man kan bli!

Hur känns det att ha en bebis i magen?
– Det är det häftigaste jag varit med om, Jag trodde att jag skulle bli van med hur han rör sig och hur det känns, men jag blir lika fascinerad varje gång. Tänk att det byggs en människa i mig? WOW!

Hur mycket har du gått upp i vikt under graviditeten?
– 11 kg.

Cravings?
-Det här är min enda besvikelse under graviditeten. Hade förväntat mig att jag skulle ha någon eller massor av konstiga cravings. Att jag skulle få uppleva den där tillfredsställelsen man får när man verkligen suktat efter något och sen äntligen får det! Men nej. Inga cravings här eller… I någon vecka var jag jätte sugen på gurka. Och i allmänhet ALLT som är sött. Annars, ingenting.

Gravidkrämpor?
– Mitt största besvär under graviditeten har varit revbenen. Lillkillen har sen tidigt i graviditeten legat mot mitt högra revben och ibland även lyckats trycka mot båda. Det har gjort så otroligt ont… Jag hoppades att det skulle bli bättre när han fixerat sig men så blev det inte. Han sparkar gärna på båda sidorna och får sin mamma att vilja skrika rakt ut av smärta. Det är också det som gjort att jag har svårt att sova eller ligga bekvämt. Annars har jag haft en väldigt bra graviditet, i början var jag väldigt trött och sov hela tiden och nu mot slutet har jag känt av höfterna. Har även samlat på mig vätska i benen. Men det är inget ovanligt och inget jag har större besvär av.

Har ni planerat några namn?
– Ja, han kommer heta Theodor. Per Johan Theodor Tallberg <3

Hade ni lätt för att komma överens om namnen?
– Ja men det hade vi faktiskt. Redan i början av vårt förhållande kom vi fram till namn som vi gillade, då bestämde vi oss för Theodor. När vi väl visste att det var en pojke blev vi lite fundersamma och det stod mellan Charlie och Theodor länge. Vi valde tillslut det namn som vi haft med oss från början.

Hur länge ska du vara mammaledig?
– Jag planerar att vara mammaledig till februari 2020, men tanken är att jag ska börja små jobba lite så fort jag känner att det passar oss i vardagen. Kanske någon dag i veckan, eller någon helg till att börja med.

Ska ni dela på föräldraledigheten?
– Tanken är att jag ska vara föräldraledig nu i början, sen kommer såklart Simon också att vara det. Men vi har inte planerat när, var eller hur.

När är bebisen beräknad att komma?
– 1 Januari 2019. 11 Dagar kvar!

Att förbereda sig för smärta

Det är en så otroligt konstig känsla och många tankar som snurrar runt i huvudet just nu. Tänk att jag när som helst ska föda vår son. Jag har aldrig varit förlossningsrädd och är egentligen inte det nu heller. Men det är så konstigt att gå och förbereda sig på att få ont. För det kommer att göra ont. Jag kan inte inbilla mig något annat, jag ser hellre att jag möter det och accepterar att det kommer vara en fruktansvärd smärta. Men också bestämma mig för att det kommer gå bra, jag kommer klara det och det kommer vara värt det.

Jag tänker att min mentala förberedelse är minst lika viktig som all annan förberedelse. Men hur gör man det? Jag har aldrig varit med om en förlossning tidigare och eftersom att alla är olika så går det heller aldrig att förbereda sig helt. Jag har i alla fall pratat med många om deras förlossningar och även läst på en hel del, för att sedan välja ut de tips och trix som jag tror kommer funka för mig. För det som funkar för en person kanske inte alls funkar för mig. Jag vet också att jag förändras efter hur jag mår och känner mig. När jag blir rädd kan jag till exempel bli arg, vilket mycket väl kan hända under min förlossning.  Man har ju verkligen ingen aning, men en sak jag är helt säker på är att jag efter förlossningen kommer ha lärt mig väldigt mycket om mig själv och min kropp.

Jag tänkte i alla fall dela med mig av de tips jag själv hittat:

  • Rädsla gör att du spänner kroppen och därmed ”låser livmodern”. Det kan göra att förlossningen blir mer utdragen och även göra mer ont än nödvändigt.
  • Det finns tydligen fel sätt att krysta på. Om du krystar men verkligen inte vill ha ut bebisen eftersom du är rädd att det ska göra ont, då kan du krysta och rikta kraften åt fel håll. Vilket är slöseri med energi. Acceptera att bebisen måste ut och att det är du som måste göra jobbet. Det kommer inte göra mindre ont för att du genomlider flera onödiga krystvärkar extra. Bestäm dig för att använda din kraft rätt och våga slappna av. Då gör kroppen jobbet.
  • Man kan inte planera inför förlossningen, de enda du kan planera är att vara flexibel i stunden och lita på dig själv. Lita på att du kommer ta beslut som är rätt för dig.
  • Det kan vara skönt att redan innan styra din partner till hur han ska bete sig eller göra på förlossningen, men det är okej att inte göra det. Att lita på att han känner dig och att ni tillsammans möter varandra. Våga säga hur du vill ha det i stundens hetta. Vill du att han håller sig undan så säg det, vill du att han står tätt intill och kliar dig i håret, säg det!!
  • Andas! Det svåraste under förlossningen kommer vara att just andas och försöka slappna av. Men det är också det som är viktigast.
  • Försök fokusera på vad som kommer sen, att smärtan bara är tillfällig och att det lilla miraklet som kommer därefter gör allt värt det.

Jag vet ju som sagt ingenting. Min tanke är att förbereda mig så mycket jag kan, att lita på mig själv och min kropp. Jag tror ju verkligen på att min kropp vet vad den ska göra, att det bara är att lyssna på den. Efter förlossningen tänkte jag göra ett nytt inlägg med mina egna tankar och tips. Så får vi se helt enkelt vad som funkade för mig och inte. Jag är som sagt inte rädd inför förlossningen, jag ser faktiskt fram emot den. Jag vet att jag kommer komma starkare ur den, och inte nog med det. Jag kommer äntligen få träffa vår lilla ”T”.

Vi är redo!

Varje dag funderar jag på om jag ska skriva ett inlägg, det är ju så kul när man väl kommer igång. Att engagera sig i något. Att fota, skriva och dela med sig. Det är inte bara kul, det är ju väldigt skönt också, att man har någonstans att skriva av sig. En plats där man inte ens vet vem som läser, eller om någon ens gör det. Det är bara en liten lättnad att veta att man har någonstans att ”vända sig”. Samtidigt som jag någonstans vill att det jag skriver ska vara något man faktiskt vill läsa också.

Känns som att det som cirkulerar mest i mitt huvud just nu (kanske inte är så konstigt) är bebis, bebis, bebis!  Just nu är jag i vecka 38 (37+5). Om 15 dagar (!!!!!) är han alltså beräknad. Vår lilla son. Det är så konstigt på något sätt, snart är han här. Vi går bara och väntar på ett tecken för att få åka in. Allting är klart och han får mer än gärna komma NU.

Vi har varit väldigt lugna och tagit alla inköp allt eftersom. I slutet av förra veckan hade jag mina första förvärkar, de kom tätt och var en starkare ”smärta” än vad till exempel en sammandragning ger. Det kändes som stark mensvärk. Men värkarna avtog och har sen dess kommit någon gång per dag bara, alltså oregelbundet och utan någon skillnad i smärta. Jag har ju sen dess vart helt övertygad om att han kommer inom närmaste dagarna, vilket han förmodligen inte gör. Men vi har i alla fall packat klart BB-väskan och köpt det sista. Vagnen tänkte vi hämta ut på fredag, äntligen! Vi är i alla fall så redo som man kan bli. 

Det spelar nog ingen roll hur mycket vi köper till honom, hur mycket man läser på eller tror att man kan. När han väl kommer så kommer allt ändras och anpassas efter honom i alla fall. Vi har haft så mycket annat som här sista månaderna att vi knappt hunnit tänkt på att han snart kommer, och nu står vi här med bara två veckor kvar. Jag gick hem från jobbet i tisdags och är så nöjd med det valet! 

Tanken var att jag skulle jobbat en vecka till, men kroppen sa helt enkelt nej. Jag är väldigt glad att jag lyssnade, och otroligt nöjd med hur länge jag ändå klarade av att jobba. Jag ansökte ju faktiskt om att få gå hem 2 månader innan BF, nu gick jag hem 20 dagar innan. Ja, jag klappar mig själv på axeln. Jag skulle kunna skriva i evigheter och har egentligen såå mycket att berätta och skriva om. Men jag tänker att det kan vara bra att spara lite till kommande inlägg? Jag har ju trots allt lite mer tid över nu! Vi får helt enkelt se, som vanligt.

Kramis