BVC – 2 månader

BVC igår gick som sagt jättebra. Den här lilla killen imponerar på mig VARJE DAG! Det är två veckor sen vi var där sist, och då vägde han 5180g och var 58,5 cm. NU: 5590 g och 60,5 fantastiska centimeter.

Vi ska vara mjölkfria i en vecka till innan vi ska testa mjölk i några dagar. Hur länge beror helt på hur han reagerar. Om ingenting förändras så fortsätter vi med mjölk, vänder det och han blir lika dålig igen så slutar vi direkt.

Han har börjat bli LITE platt på sin vänstra sida så det ska vi tänka lite extra på. Han ska få ligga mer på mage och lutas lite mer åt höger när han ligger på rygg. Det är absolut ingen fara än, men när vi väl upptäckt det är de ju jättebra att redan nu förhindra att det blir mer.

Något som VERKLIGEN imponerade på mig när vi var där – hans intresse för leksaksmobilen som hänger ovanför deras ”skötbord”. Han har aldrig visat intresse för leksaker, men igår så började han prata och skratta med den. Han blev så distraherad och tyckte den var jätterolig. Efter besöket åkte vi alltså direkt till IKEA för att köpa en mobil att ha hemma. Han ÄLSKAR den.

Nästa gång vi ska dit är det 3 månaders kontroll, då ska han även få vaccin. Förmodligen kommer det var mer jobbigt för mig än för honom. Men det kommer att gå jättebra, och det är ju ingen idé att oroa sig för det redan nu. En hel månad kvar. Tänk hur mycket som kommer hinna hända på den tiden? Wow! Livet är så häftigt.

Kram Isabella

Älska bajs – mjölkproteinallergi

Jag tänkte att jag skulle göra en uppdatering om den eventuella mjölkproteinallergin. Och jag skulle vilja ta bort ”den eventuella”. Vi är övertygade om att han är allergisk mot mjölk. Den senaste veckan har det varit en helt annan bebis. Inga kramper, förstoppningar eller skrik av smärta.

De första dagarna var han ju kinkig, vilket förmodligen berodde på vaccinet han tog. Han hade lite kämpigt med magen men efter några dagar var de inte samma kramper som tidigare. Fortfarande så kom det inte bajs av sig själv, utan varje kväll så använde vi oss av en pysventil för att hjälpa honom. Den 25 februari, efter 6 dagar utan mjölk så bajsar han av sig själv. Väldigt lite, men i alla fall utan hjälp! Då tänkte vi att ”nu vänder det!” Men senare på kvällen behövde vi hjälpa honom igen.

Det är väldigt ovanligt att barn som ammar är förstoppade, de är vanligt att de kan ta flera dagar mellan gångerna. Men de ska inte vara kramper och misslyckade försök till att bajsa där emellan. Det här är ju anledningen till varför vi så snabbt misstänkte mjölkproteinallergi. Vi hade testat byta d-droppar, från oljebaserade till vattenbaserade, Sempersmagdroppar och Magmassage. Ja, allt vi kommit på som skulle kunna hjälpa honom att må bättre. Men inget har fungerat.

Men idag, 11 dagar efter att vi slutat med mjölk så har han bajsat 5 gånger!? 5 GÅNGER! Förstår ni vilken bajslycka vi haft idag. Och Theodor har varit så glad! Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det här håller i sig nu. Han har varit sig själv igen, som han var i början innan magproblemen. Han behövde inte kämpa ut det, eller gråta av smärta och irritation! Jag visste inte att man kunde bli så glad av bajs!

Jag är övertygad om att det är pga mjölken som han varit så dålig och haft så ont. Det kan inte vara en slump att han helt plötsligt börjat må bra igen. Även om det är mer komplicerat, dyrare och lite jobbigare att anpassa sig efter, så är jag väldigt glad över att ha hittat orsaken till hans smärta.

Vi har nästa BVC besök på fredag, vi får se vad dom säger då och hur vi ska gå vidare. Nu håller vi tummarna att det håller i sig! Jag hade dock glömt hur jobbigt det var med bajsblöjor hela tiden, har ju varit väldigt bortskämd på det viset. Jag har bytt mer blöjor idag än jag gjort på flera veckor! Men som sagt, än så länge är jag väldigt glad för minsta lilla bajsblöja! Tänk hur livet förändras när man får barn, helt plötsligt ”älskar man bajs”.

Kram Isabella

Allergi?

Som jag nämnt tidigare så har Theodor stora problem med magen. Igår hos BVC bestämde vi oss för att ta ”nästa steg”. Jag ska nu testa vara helt fri från mjölk i två veckor för att se om han blir bättre. En riktig utmaning vill säga. Simon var allergisk mot det mesta när han var liten, men framför allt mot mjölk. Vilket tydligen kan vara ärftligt. Vi misstänker nu att Theodor också kan vara det. Om han är det så hoppas jag att han inte blir lika allergisk som sin pappa var. Vi får helt enkelt se hur det går de här kommande veckorna.

Min smoothie fick alltså lite nya ingredienser imorse, Havredryck och havregurt! Än så länge är jag positivt överraskad, det smakade nästan lite godare än tidigare.

Jag ska verkligen försöka vara HELT fri från mjölk, lite kämpigt är det och kommer förmodligen vara innan man vänjer sig. Jag har i alla fall rätt motivation den här gången, det är ju inte för min skull jag gör det. Jag hoppas verkligen att han blir bättre. Även om det skulle innebära en större förändring så skulle i alla fall Theo må bra. Hans pappa har ju ”som tur är” lite erfarenhet också. Vi får helt enkelt se hur det går – dag 1 av att vara helt mjölkfri.

I övrigt så gick besöket hos BVC jättebra, han följer sin kurva och har vuxit på ordentligt sen sist. Från 4840g och 56 cm till 5180g och 58,5 cm på 11 dagar! Det är så häftigt hur de växer!? Stora killen<3

Kram Isabella

Är han här?

Min förlossningsberättelse, del 3.

Jag hade en bild i huvudet om hur min förlossning skulle gå till, inte själva ”födandet” utan mer vägen dit. Jag såg framför mig hur jag och Simon skulle spela spel, lyssna på musik, gå runt i korridorerna, sitta på en pilatesboll och att få massage. Jag såg framför mig hur vi skulle spendera timmar i vårt rum och att vi skulle var rastlösa. Men min förlossning blev helt annorlunda! Vi hann med att bada, utöver det låg jag bara i sängen. Vi parkerade bilen precis utanför förlossningen och tänkte att vi bara skulle bli inskrivna så fick Simon hämta väskorna och flytta bilen efter det. Men så blev det aldrig, väskorna hämtade vi någon timme efter att Theodor var född. Ja, ni förstår ju. Det blev helt enkelt inte som jag föreställt mig, men jag är inte ledsen över det. Tvärt om, jag är SÅ nöjd över min förlossning.

13:07 Äntligen, Jag får krysta! Dom hemska värkarna är över och helt plötsligt är det någon annan typ av känsla i kroppen. För första gången på flera timmar så känner jag att jag har kontroll, jag förstår direkt hur jag ska göra och hur jag ska hantera de signaler som min kropp ger mig. Jag får en sån SELF BOOST! Jag känner att jag kan det här, jag är grym ju! Jag fick helt ny energi och det kändes inte alls jobbigt längre. Jag kunde helt plötsligt andas och slappna av mellan värkarna. Kanske var det Epiduralen som hjälpte till också.

Jag krystar i 38 minuter. Vilket såklart känns som 5 minuter. Jag vet att jag i början stod på knä och lutade mig mot ryggstödet på sängen men i slutet låg jag på sidan. Det var en liten kant kvar som gjorde att han inte kom ut, och en barnmorska fick hjälpa till att hålla bort kanten. Annars så flöt allting på väldigt bra. Dom hade tidigare kommit och pratat med mig om hur själva krystande skulle gå till och vad som skulle hända. Min barnmorska hade förklarat att det mot slutet kunde ”brännas” lite när hans huvud var på väg ut. Så när det började brännas och jag kände att han snart var ute så ville jag bara få ut honom. Jag tog i det sista jag hade och krystade på ordentligt.

13:45 Helt plötsligt, så är det något som liksom, glider ur mig. Jag fattar direkt att han är ute, men jag blir så chockad! Jag trodde det var flera krystningar kvar innan han skulle vara ute. Jag bara gapar och kollar med stora ögon på Simon. Är han här?

Och det är då jag hör honom, jag visste inte att gråt kunde vara något vackert. Men hans ljud var det finaste jag hört. Han är verkligen här nu, vår son. De lägger honom på mitt bröst och jag har så svårt att förstå. Jag var så chockad. Det är den lyckligaste stunden i mitt liv, när jag för första gången får se mitt barn. Kärleken är enorm. Jag är mållös.

Jag som varit ”nervös” för att krysta ut moderkakan blev förvånad över hur lätt det var, jag hade trott att det skulle vara tuffare och göra ont. Men de bad mig krysta en gång och så drog dom ut den, hur enkelt som helst? Det var ingenting att oroa sig för. Theodor mådde jättebra och det gjorde vi med. Jag fick sy 2 stygn på ett ”skrapsår” som barnmorskan kallade det. Hon hade inte behövt sytt men ville vara säker på att det läkte ihop fint. Dom sprayade med en bedövning spray som sved i några sekunder, men den gjorde också att jag inte kände någonting när de sydde.

Vi är kvar på förlossningen till klockan 8. Dom ville inte släppa iväg oss förrns jag hade kissat. Men under förlossningen hade jag inte kunnat dricka något så jag var helt enkelt inte kissnödig. Vi tog det lugnt och bara myste på rummet, käkade mackor och försökte få Theodor att ta bröstet. Han hade ett jättebra grep men var inte intresserad av att suga. Jag fick duscha innan vi skulle vidare till patienthotellet, herregud vad skönt det var! Jag kunde tillslut kissa och vi kunde skrivas ut.

Allting gick så otroligt bra, vi mådde bra, alla tre. Vi åkte hem ett dygn efter att han föddes. Förlossningen var helt perfekt!

Vi gjorde det, jag klarade det. Kroppen är fantastisk och jag är så stolt över mig själv!

Överdos av lustgas

Min förlossningsberättelse, del 2.

07:44 Läggs vi in på förlossningen. Jag är öppen 4 cm och har 4-5 värkar/10 minut. Jag blir så nöjd när jag hör att jag är öppen 4 cm, lite stolt över att jag klarat mig så länge hemma. Jag klappar mig själv på axeln helt enkelt. Min rädsla över att vi skulle bli hemskickade försvann så fort vi kom in på rummet. De var så otroligt mottagande och trevliga, jag kände mig aldrig ovälkommen, tvärt om!

Jag fortsätter ha täta och starka värkar, personalen är otroligt bra och hjälper mig igenom dem. De fick mig att slappna av och andas så normalt som möjligt. För det var mitt sätt att ta emot värkarna på, jag spände mig. Jag hittade liksom inget annat sätt, jag gjorde det utan att tänka. Just den hjälpen var GULD värd. Det kunde räcka med att dom la en hand på mitt spända ben så slappnade jag av, eller satte ett finger på min panna så släppte den där rynkan som jag envisades med att hela tiden skapa. Det hjälpte mig jättemycket!

08:45 Jag får lustgas och de bedömer att jag är i etablerat förlossningsarbete. Strax där efter så bestämmer vi oss för att testa bada. Det var en sak jag verkligen ville göra på förlossningen, att bada! Dock är ju inte badet som de man har hemma. För det första så sitter man upp, och sen så måste vattnet tappas upp när du redan sitter där i. Så det tar ju lite tid, och det är lite jobbigt att vänta på att vattnet ska stiga. Men det får ju tiden att gå och det är skönt när vattnet väl kommer upp i nivå.

Vi lyckades till och med ha ut allt vatten en gång, precis när badet var klart… Haha. Så det var bara att börja om. Jag vet inte hur länge jag sitter i badet. Vi ökar på lustgasen, men värkarna blir svårare och svårare att ta. Jag väljer att gå upp ur badet och försöka ta värkarna i sängen istället. Det har nu gått två timmar sedan första kontrollen, och nu är jag 6 cm öppen. Det kändes som att det gått 20 minuter sen dom kollade sist, min tidsuppfattning det här dygnet är som sagt helt borta. Jag sitter och läser min journal för att få någon ordning på allt.

11:00 Så bestämmer vi oss för att testa TNS, vilket inte alls funkade för mig. Jag testade i 2 eller 3 värkar men upplevde att smärtan bara blev värre.

Vi hade en barnmorskestudent som tog hand om mig, hon var verkligen i rummet under HELA förlossningen. Det var jätteskönt, och tryggt! Jag har förstått i efterhand att det inte tillhör vanligheterna, att man har någon i rummet hela tiden. Det är dock 1 gång som hon lämnar rummet, för att lämna TNS maskinen – och såklart, så är det då mitt vatten går!

Jag hinner precis säga till Simon att jag vill ha epidural, och direkt där efter så går alltså mitt vatten. Det var så konstigt, det knäppte liksom till inombords, och sen forsade det bara ut.

”Oh! Jag tror mitt vatten gick nu, eller så kissade jag på mig!!”

11:50 10 cm öppen. Jag får epidural. Vid det här laget har jag jätte, jätte ont. Som jag nämnde tidigare så var Simon väldigt lugn genom hela förlossningen, men han har sagt att det här var den enda gången som han tyckte att det var lite jobbigt. Jag tog värk efter värk, det tog liksom aldrig slut. Masken med lustgas lämnade aldrig ansiktet. Samtidigt var jag väldigt nervös för att ta epidural också. Allt ledde helt enkelt till att jag tog en liten ”överdos” av lustgas.

Det här är en så konstig händelse. Jag har svimmat några gånger, så jag visste precis vad som hände. Men jag tror att jag någonstans tänkte att ”Fan vad skönt att få vila lite, eller att inte vara medveten när nålen ska in i ryggen”. Allting blev vitt men jag hörde hela tiden vad alla sa, och jag blir helt plötsligt lite rädd för att svimma. Tänk om det blir fel med bedövningen, eller farligt för Theodor! Så jag bestämmer mig för att berätta att jag håller på att svimma, vilket jag också gör!

”Jag håller på att svimma, jag håller på att svimma! Jag har svimmat!!”

Men ingen lyssnar på mig, haha. Det var helt enkelt inte så viktigt som jag trodde. Jag svimmade bara av i en sekund och läkaren svarar mig bara med att ”Nu tog du lite mycket lustgas där, du måste ta bort masken när värken är slut”. Och det var ju det som började allt, värkarna tog ju aldrig slut! Nu är i alla fall epidural satt och även om smärtan inte försvinner så kan jag hantera den mycket bättre! Precis innan han skulle sätta in bedövningen så kände jag att kroppen ville krysta, och jag förstår att det inte är så långt kvar nu!

12:50 Tvingar dom mig att försöka gå upp och kissa. Vilket inte går och jag urintappas. Jag vill verkligen krysta nu. Känslan av att jag ska skita ner mig har förföljt mig sen precis innan epiduralen. Vilket jag försökte berätta också, mest för att dom skulle förstå att jag vill krysta! Jag och Simon har pratat om just det i efterhand, personalen var väldigt bra på att lyssna, men också på att ignorera! Det var ju inte dags att krysta än, och genom att ”ignorera” mig så slutade jag att tänka på det, eller jag försökte i alla fall. Det låter så fel att skriva att dom ignorerade mig, det är nog inte rätt ord. Men dom valde helt enkelt att prioritera annat än att jag skulle ”skita på mig”.

Men det är inte långt kvar nu, jag är så redo! Redo att föda vår son.

Mitt i värkarna

Min förlossningsberättelse, del 1.

”Är det inte ganska fascinerande ändå? Hur man kan ligga och tycka så synd om sig själv trots att man är väl medveten om de val man gjort. Jag vill ha barn, jag vill föda fram min son. Det finns ingen som sagt att det kommer vara lätt, tvärt om. Man berättar gärna om hur smärtsamt det är, men trots det väljer vi ändå att det är värt det.

För det är ju det. Så jävla värt det. Jag har haft värkar sen klockan 01:00 inatt, alltså 4 h. Jag tar dom bäst när jag ligger ner, på sidan. De är regelbundna men inte så täta, just nu är det ungefär 5-6 minuter mellan värkarna.

Dom gör ont, det gör dom. Men de är uthärdliga. Jag kan andas mig igenom dem oc”

Ja, längre kom jag inte. I mitt desperata behov av att distrahera mig själv från smärtan, så på började jag ett inlägg där mitt i värkarna. För det var verkligen, mitt. i. värkarna. Men, jag kanske ska ta det från början…

01:00 – den 4 Januari vaknar jag av mensvärk. Jag ligger kvar i sängen och märker att det efter ett tag kommer en till. Fortfarande inte helt övertygad om att det är värkar, jag har ju haft falskt alarm förut. Men visst var det värkar, början på resan till vår son- Äntligen! De höll i sig i 1 minut och kom med 7-8 minuter mellanrum. Jag låg kvar i sängen och andades igenom dom. Det gick fort från ”lite mild mensvärk” till kraftig och jag bestämde mig för att försöka ställa mig upp, röra på mig och gå runt lite här hemma. Men då blev allt värre. Det gjorde så ont. Ingenting funkade.

När jag stod upp så förändrades värkarna. De blev korta och många! 30 sekunder-1 minut långa och kom med 1-3 minuters mellanrum. Jag bestämde mig för att ringa förlossningen, jag blev såklart orolig när de var så kort mellan värkarna. Plus att jag i flera dagar googlat på hemmaförlossningar för att jag inbillat mig att vi inte skulle hinna in.

02:32 – Ringer jag förlossningen och berättar om läget. Hon lugnar mig med att värkarna gärna ska hålla i sig längre, och undrar sen hur vi vill göra. Jag bestämmer mig för att vara hemma ett tag till. Hon rekommenderar ett varmt bad eller vetekudde och är väldigt tydlig med att vi är välkomna in om vi ändrar oss.

Under den här tiden så har Simon gjort klart det sista och förberett för att vi ska kunna komma iväg så smidigt som möjligt när vi väl ska åka. Efter att ha pratat med förlossningen så säger jag åt honom att försöka somna om, men ber honom tappa upp ett bad åt mig först. Vilket han såklart gör. Jag kryper ner i badet och han lägger sig för att sova en stund till. Jag tror att jag ligger i badet i ungefär 1 timme, värkarna kommer tätare och jag försöker hitta ett sätt att ”ta emot” dom på. Att ligga på sidan funkade bäst för mig. I badet laddade jag ner ett spel som jag visste att jag kunde spela utan att behöva tänka eller engagera mig. 2048 – räddaren i nöden! Jag spelade mig igenom värkarna helt enkelt.

Som ni förstår var ju vattnet in så varmt efter 1 timme och jag bestämde mig för att ta mig ner till soffan. Här börjar allting bli lite luddigt, tidsuppfattningen den här dagen är som bortblåst. Allting handlade hela tiden om att ta en värk i taget. Jag vet att jag hade väldigt ont när jag låg i soffan, det var nu jag på började mitt inlägg. Klockan är alltså runt 4, jag försöker skriva inlägget, spela spel och bläddra genom telefonen. Och samtidigt ta tid på värkarna såklart. Jag försökte som sagt distrahera mig själv så mycket som möjligt.

Katterna var med mig hela tiden. Förmodligen deras bästa natt någonsin, när dom hade vaket sällskap hela tiden. Jag fick en varm vetekudde som jag hade över magen. Min smärta satt bara fram, på samma ställe där jag får mensvärk. I ljumskarna/äggstockarna och strålade ner mot benen (och mellan). Det gör så ont nu, jag springer upp från soffan och hinner precis till toan innan jag spyr av smärta. Det är svårare att andas igenom smärtan och dom kommer väldigt tätt. Nu är det cirka 3-4 minuter mellan värkarna, och dom är minst 1 minut långa. Jag ber Simon ringa förlossningen igen, jag tror att det är dags att åka in.

06:35 – Simon ringer och berättar att vi vill börja röra oss mot Falun. Dom berättar att vi är välkomna och vi börjar förbereda oss för att åka. 45 minuter senare kommer vi äntligen iväg. Simon fick hjälpa mig att klä på mig, fick springa och spy en gång till och samtidigt ta värkar var 4e minut, det tog helt enkelt lite längre tid än vanligt.

Simon var irriterande lugn, vilket fortsatte genom hela förlossningen. Jag hade förväntat mig en helt annan reaktion, men är väldigt tacksam över det lugn han spred runt sig. Han var fantastisk under hela förlossningen, jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Kroppens utveckling

 Mer eller mindre bra bilder på magen under hela graviditeten. Jag hade som tanke att ta så lika bilder som möjligt varje månad/vecka – ja ni ser ju hur det gick… haha. Det finns i alla fall några bilder vilket jag är glad för! Det är lite kul att se utvecklingen!


25 april (vecka 5, 4+0), 4 maj (vecka 6, 5+2), 26 maj (vecka 9, 8+3)

4 Juli (vecka 10, 9+5), 21 Juli (vecka 13, 12+1), 26 Juli (vecka 13, 12+6)

6 Aug. (vecka 19, 18+5), 29 Aug. (vecka 23, 22+0), 5 sep. (vecka 24, 23+0)

9 sep. (vecka 24, 23+4), 12 sep. (vecka, 25, 24+0), 12 sep. (vecka 25, 24+0)
  26 sep. (vecka 27, 26+0), 4 okt. (vecka 28, 27+1), 10 Okt. (vecka 29, 28+0)
    30 Okt. (vecka 31, 30+6), 21 Nov. (vecka 35, 34+0), 20 Dec. (vecka 39, 38+1)
 22 Dec. (vecka 39, 38+3), 26 Dec. (vecka 40, 39+0)31 Dec. (vecka 40, 39+5)

Åh ”lilla magen”. Det är så coolt hur kroppen förändras, det tar nio månader för magen att växa, och på en sekund så är den ”borta”. Jag har tagit bilder på kroppen nu efter förlossningen också, jag tycker det är så häftigt att se. Kroppen är så fantastisk!


2 Augusti (vecka 19, 18+0) och 3 Januari (vecka 41, 40+3)

Första och sista bilden på magen när jag låg ner. Tänk att det var han som låg där inne, lilla Theodor!

Han är här!

Här har jag suttit i flera dagar och påbörjat inlägg efter inlägg, men ingenting duger. Ord kan inte beskriva det – Han är här!

4 Januari, 13:45
51 cm och 3420 gram kärlek.
Per Johan Theodor Tallberg.
Han är här♥

Idag är han 11 dagar gammal, vår son. I huvudet är han inte ens en vecka gammal, och i hjärtat har han funnits med hela livet. Jag kan inte förklara det, allting är så overkligt. Vi är så lyckliga och allt har gått superbra! Världens stoltaste föräldrar till vår älskade lilla Theodor.

Jag ska berätta allt. Men just nu lever vi i bebisbubblan och tar dagen lite som den kommer. Njuter för fullt och älskar varenda sekund. Jag kan fortfarande inte förstå, vi har blivit föräldrar!